måndag 21 juli 2025

Origenes kommentar till Matteus

Origenes har intressanta iakttagelser kring vad Jesus menar vara 'liknelse' och vad som är 'bild'. Han tar exemplet med mannen som hittade en pärla i åkern. Är det en liknelse, en berättelse som visar vad himmelriket är för något? Eller är det en bild av hur det är att finna himmelriket? Vad är åkern? Vad betyder det att mannen måste sälja allt för att kunna köpa åkern? Varför måste mannen hålla tyst om vad han hittat i åkern?

Dessa tolkningsfrågor gör Origenes väsentliga inför mötet med Guds rike för den troende. Jag för min del finner ofta att åkern är bönelivet och att jag måste i någon mening förvärva detta liv, denna åker för att finnna om och om igen själva pärlan, Gud i Jesus och i mitt liv. Jag måste också i hög grad vara solitär och hemlig med detta böneliv för att finna pärlan. En parallell är förstås Jesu ord om att vara hemlig med Fadern  i bönen.

onsdag 18 juni 2025

Henri le Saux

En trevlig och viktig podcast-serie har dykt upp på youtube: Henri Le Saux TV, där ett gäng inslag finns, alla klart intressanta. Olika personer med varierande infallsvinklar får komma till tals. Le Saux (1910-1973) är ju en kontemplativ med olika sidor och med det nuvarande läget in Indien är han väl inte så populär bland indiska kristna kanske. Men desto mer in Europa finner många kristna sökare honom högst relevant, en pionjär inom en "indologisering" av den kristna tron redan innan Vatikanum II. Texter av honom, särskilt hans dagböcker, nytrycks i nya redaktioner och en kontinuerlig kristen underliggande ström av icke-dualism håller Henri Le Saux levande i många kristna sökarliv.

Själv skymtade jag honom på gatorna i Rishikesh senhösten1972, utan att veta vem han var, bara med ryktet att den lite egendomligt klädda åldriga personen var en "katolsk swami och fransk benediktinermunk". När jag senare kom över en liten text på engelska, "Prayer", som han skrivit, blev jag inte först så intresserad. Men nu femtio år senare är texten en daglig näring. Hans kommentarer till Jesusbönen är relevanta och hans kristna väg väl värd att begrunda med jämna mellanrum, en broder på vägen, modigare än de flesta.

måndag 24 mars 2025

Bérulle om fastan

För två år sedan kom en ovanligt fin text upp på katolsk-horisont.net, framtagen av Göran Fäldt inför fastan och det kristna mysteriet: 

"I ett himmelskt ögonblick, utanför all mänsklig förståelse, måste Guds enfödde Son sett sig själv i sitt väsen som oföränderlig. I ett lika himmelskt ögonblick har Han slutligen velat bli en människa för att kunna leva ett annat liv – ett liv där Han kunde både lida och vara verksam i handlingar. Varför Gud skulle vilja detta andra liv i mänsklig gestalt är ett mysterium, det största av alla! Varför skulle Gud vilja lida? Det svaret kan vi ha själva, om vi är medvetna om vår synd."

I sin gudomlighet skulle han aldrig kunna varken lida eller göra något i handlingar. Han är Gud som är. Han är rent varande. Han kan inte ha behov av något utanför sig själv."

Vi behöver denna bérullska tanke varje fasta.

Det är för övrigt härligt att de franska katolska tänkarna fortfarande lever till och med i svenska norden. De tre stora, Francois de Sales, Fénelon och Bérulle har ständigt så mycket att ge oss. Francois de Sales lovordade den rena kärleken till den Gud som är, den kärlek som är "la sainte Indifference" som riktar sig in i den rent varande Guds enfödde Son. Det är en helig fasta i meningen att vi lämnar önskningarna och motiven för vår egen lycka när vi ber. Vi avstår, vi fastar. Kontemplationen är helt passiv och fridfull och förenad med den rena gudskärleken. Det är ingen metodisk handling, det är ingen diskurs. Det är en vila i kärleken till Den som ser sitt väsen som oföränderligt. Här är allt omedelbar enkelhet. Fasta.

fredag 28 juni 2024

Liten summering av Origenes

Origenes betonar ständigt utveckligen av en andlig uppfattning om verkligheten. Kristendomen var för honom en daglig fördjupning av gudomlig uppstigning, en rörelse inåt och uppåt av vårt medvetande. Här är vi alla nybörjare och är beroende av Guds upplysning genom Jesus Kristus.

Allt i Origenes teologi handlar i slutändan om Guds kärlek och godhet. Vi är faktiskt fria att ta emot denna godhet, även om det inte verkar så. Genom Kristus är allt till, Gud är källan till all existens och är god, rättvis och allsmäktig. Denna allmakt är aldrig enbart makt utan moralisk kvalitet; man kan inte vädja till Gud för att rationalisera självupptagenheten eller maktambitionen eller bedrägeriet. I överflödande kärlek skapade Gud rationella och andliga varelser genom Logos (Ordet); denna kreativa handling innebär en viss grad av kärleksfull självbegränsning från Guds sida. Logos är den inneboende visdomen och rättfärdigheten genom Kristi liv i oss och som oss.

I den av Logos skapade ordningen är Gud både betingad och ovillkorlig, både fri och under nödvändighet, eftersom han är både transcendent till och immanent verksam i den. Jesus Kristus dör för oss men lever efter uppståndelsen i oss och vi uppstår i Honom. I en mening är kosmos evigt nödvändigt för Gud eftersom man inte kan föreställa sig sådan godhet och kraft som inaktiv vid någon tidpunkt. Men i en annan mening är kosmos inte alls nödvändigt för Gud utan är beroende av hans vilja, som det också har att tacka för sin fortsatta existens. När Kristus lever i oss och som oss såsom Logos, är vi helt identifierade med Gud och upplever ingen nödvändighet i kosmos eller vårt individuella köttsliga liv.

De rationella varelserna försummade att älska och dyrka Gud och föll. Den materiella världen skapades av Gud som ett medel för disciplin genom att vi blir medvetna om människors oupphörliga ondska, deras självcentrerade otillfredsställelse och dessutom dess naturkatastrofer, både förorsakade av människors självupptagenhet och av andra orsaker, såsom jordbävningar och dessutom av sjukdomar och psykiska plågor. Allt detta påminner människan om att denna värld inte är hennes verkliga eller yttersta öde. 

Origenes spekulerade i att själar föll så att säga på olika avstånd från Gud, en del för att vara änglar, en del ned i mänskliga kroppar och de mest onda blev djävlar och demoner. Origenes räknade med själars pre-existens hos Gud, men inte på själavandring eller på inkorporering av rationella själar i djurkroppar. Återlösningen är en storslagen manifestation av Guds kärlek genom gudomlig försyn. Gud återställer genom Jesus Kristus alla själar till sin ursprungliga och eviga välsignelse. För ingen, inte ens Satan, är så fördärvad och har så förlorat rationalitet och frihet att den är bortom förlösning.

Gud tvingar aldrig, även om han med reformativ avsikt kan straffa. Hans straff är ett kärleksfullt hjälpande, en räddningsåtgärd; även om enkla troende kan behöva tänka på dem som vedergällande, är detta pedagogiskt anpassat till den behövande, inte sanningen.




fredag 31 mars 2023

 Så här skriver Anna Maria Roos om Origenes och andra:


"Och Origenes, den av kyrkofäderna, som hade anseende för att 

i Skriften äga de djupaste studier och de klaraste insikter, hvars 

lysande snille och lågande tro voro så högt skattade , att han 

såsom kyrklig auktoritet, sattes närmast apostlarna , beträffande 

vilken den själv så lärde Hieronymus förklarade, att han gärna 

skulle utstått alla de lidanden och förföljelser, för vilka Origenes 

varit utsatt, om han blott därmed vunnit dennes insikter i den 

Heliga Skrift -- Origenes var ibland dem som hyste och 

förkunnade den bestämda övertygelsen, att Kristi lära pekade 

hän på en slutlig frälsning och salighet för alla. När sju 

århundraden efter Origenes två västerländska kyrkofurstar, av 

vilka den ene var den betyktade Hinkmar av Rheims, råkade i en 

hetsig strid angående predestiantionslärans mer eller mindre 

strängt augustinska tolkning, vände sig den nyssnämnde 

biskopen för att genom en auktoritets uttalande få tvisten sliten, 

till den lärde teologen Johannes Scotus Erigena, på den tiden

lärare vid Paris högskola. Denna avgav sitt utlåtande genom en 

skrift, i vilken han förklarade, att förvisso vore den gudomliga 

predestinationen ovillkorligt gällande för alla människor -- ity 

att alla själar vore genom Guds barmhärtighet förutbestämda till 

en evig härlighet, till vilken de på underbara vägar av Herrens 

outrannsakliga vishet leddes." (s 17-18, Fariseism i våra dagar)


Allt annat vore förstås att förneka Skriftens lära att Gud är 

kärleken.





Ofta får man som katolik i Sverige frågor om tron och kyrkan. Här är en sammanställning av frågor jag fått senaste tiden, samt någorlunda ungefärliga svar jag gav.



Tar inte ni katoliker mer allvarligt på den kristna tron? Jag svarade:


— Jo på ett sätt är det en annan religion. Den tänker som så att din ande i dig vill väckas till det transcendenta medvetande i Jesus, vilket är ett annat medvetande är det typiskt jordiska. Katoliken vill inte liksom dra ner Jesus till jorden, så att säga, vilket är vanligt i evangelisk och protestantisk tradition. Jesus ska vara en av oss, en som är kamrat och som vill att vi ska följa hans bud här på jorden osv. Istället låter den troende katoliken Gud dra upp anden till Jesu medvetande, vilket är något annat än det jordiska. Då finner vi det infinita livet, det eviga livet. Det är det Jesus predikar om när han talar om Guds rike.


Och vad gör det för skillnad i livet?


— När tron låter vår ande dras upp till transcendent Jesus-medvetande, kan vi lugnt och stilla gå omkring i växlingarnas värld med alla trauman och häftiga omställningar, alla krig och allt hat som ständigt drabbar människor med jordiska sinnen. Vi berörs inte av dessa mörka och oroliga fenomen. Det är detta oberörbara lugn och fridfulla salighet som är frälsning. I protestantisk tradition är det ofta bara fråga om att försöka vara god och kärleksfull person som en jordisk Jesus. Man är god mot andra och går i kyrkan men låter sig inte tas upp till transcendent förening med Jesus. Man är orolig och upprörd och sorgsen om vartannat, precis som alla andra. Det är inte frälsning utan mer en sorts religiös imitation av Jesus på jorden. Katoliken låter sig tvärtom tas upp till Kristus och är i Hans medvetande, oberörd och fridfull mitt i all jordisk oro och ångest.


Jesus är för katoliken Frälsaren och Herren som man genom tron låter lyfta upp en till det transcendenta medvetandet, det andliga medvetandet. På så sätt är man frälst. Man är inte frälst om man fortsätter oroa sig för allt möjligt på jorden. Det kan hända att man måste leva om ett kroppsligt liv många gånger innan man kan frälsas. Kroppen kallas köttet i NT och det köttsliga står alltid i konflikt med det andliga. Det har många protestanter glömt. De tror att köttet och anden kan ingå någon sorts mysig gemenskap i församlingen och den kristna gemenskapen. Katoliken vet att det är två olika principer, det köttsliga och det andliga. Jesus säger själv att Han är ande, inte kött. Han hade temporärt en människas kropp för att göra det möjligt att dra oss upp till Hans andliga medvetande. Katoliken tror att meningen med att ha fått en köttslig existens är för anden att frälsas och ingå i Kristi medvetande istället. Då sker heller ingen omfödsel.


Det är en annan kunskap om Jesus än protestantiska tron?


— Jo så är det. Det handlar inte bara om att i blind tro falla ned för Jesus vår Frälsare utan fyllas av den transcendenta kunskapen Han predikar om i evangelierna. Vår ande vill veta, inte bara tro. Den vill ta emot gudomlig kunskap. Det är en rätt stor skillnad. Utan denna transcendenta kunskap blir troslivet ganska osäkert och famlande. Den tenderar då att förlita sig på församlingens gemenskap som en sorts tröst, vilket för katoliken är en idol och undvikande av Jesus.


Det verkar stadigare på något sätt med den katolska kunskapen om anden och Jesus Frälsaren.


— Ja när man är ombord på det transcendenta skeppet, får det storma hur mycket som helst på havet. Vår Herre lugnar stormen och vårt sinne blir alldeles stilla och fridfullt. Vi är i Hans medvetande, som förvisso är evigt och stadigt, fullt av ljus som lyser oberört av allt som händer på växlingarnas rastlösa jordiska hav.


Hur är det att ha en sådan tro?


— Det är som den lilla flickan på Titanic, som lekte stilla och rofyllt med sina dockor medan skeppet sjönk. Kaptenen såg henne och frågade om hon visste vad som hände. Jodå det visste flickan. Men var hon inte rädd? frågade kaptenen. Nej, sa flickan, för jag vet att mamma är ombord. På liknande sätt sjunker alltid det jordiska livet i oro och katastrofer av många slag, men i vår Frälsares medvetande är det perfekt stillhet och glädjefull frid. Det är den katolska tron. Vi har den perfekta skepparen på kunskapens farkost över existens oro och smärtor. Han för oss till Sitt medvetande, Guds rike.



— Det transcendenta kunskapens ljus som Jesus visade på berget och som är Hans natur, är också alltid närvarande i vårt hjärta och vår ande. Men om vi inte låter oss lyftas upp till Jesu medvetande kommer något jordiskt att distrahera oss så att vi inte tar del av ljuset. Därför måste vi ha den kontinuerliga bönen som väckare av oss, så att vi lever varje dag i bön och introspektiv kontemplation på Ljuset.



Men man har ju hört att katoliker har skuldkänslor mer än andra troende, kan det stämma?


— Jag är sanningen säger vår Herre och Frälsare. Det betyder att vi blir denna sanning när vi är i kontemplativ förening med Honom. Vi är fridfulla och lugna i denna vetskap. Där finns ingen som helst oro över synd. Det är mer innan man tar del av Frälsarens medvetande som synd och skuld dyker upp som hinder. Det är en jordisk affär, det där med att förlägga synd och skuld på olika sätt. Den gamla judiska lagen finns med i bakgrunden där. Många tror att Jesus fortsatte med någon form av lag. Men som katolik vet man att Hans medvetande är gudomligt, inte jordiskt, det är ande, inte kött. Förstås finns det katoliker som mer liknar protestanter här, alla når inte Kristi medvetande den här resan.


Finns det inte stor prästtro i katolska kyrkan? Att prästerna får för mycket makt?


— Jo det finns alltid en grupp klerikala och föga troende personer som är vigda till präster. Men mellan Jesus och alla levande varelser är redan en transcendental Enhet etablerad. När vi låter tron lyfta oss till Kristi medvetande, det som Jesus kallar Guds Rike, är denna Enhet fullständig. Då bryr man sig inte om en jordisk biskop eller präst. Vi är alla Guds barn och Guds egen Son har delgivit oss detta barnaskap i sin kärlek. Mer än så är det inte, egentligen. Detta kommer att bestå när den köttsliga kyrkan förlorat alla sina egendomar och vackra dräkter och tjusiga katedraler. Det kommer allt att förgå. Men Han som är vägen, sanningen och livet kommer att bestå. Han är den som är före Abraham var, Han är JAG ÄR som Johannes 8:59 säger.


Så det finns en katolsk kontemplativ form av den kristna tron?


— Jo. Den sanna katoliken är faktiskt en kontemplativ som ägnar sig åt transcendental introversion genom att dra tillbaka sitt sinne från jordiska och köttsliga saker såsom mänskliga angelägenheter eller skapad natur. Själen är till sin natur oföränderlig och vi är ande, precis som Gud är Ande. Denna himmelska självutstrålande identitet ska inte identifieras med det förkroppsligade jordiska jaget eller den förkroppsligade församlingen och dess religiösa verksamhet. 


Är det så att jaget försvinner i tron?


— Det är målet för en sann kontemplativ katolik att inse verkligheten  sin ande genom att överge den fallna och flyktiga idén om 'jag’, ‘mig’ och 'min', återfå sin väsentliga och eviga natur i Jesu medvetande, i förening med Fadern, och därmed uppnå frihet från födelse och död och ohälsa alla skapade livsformer. 

Tillståndet av transcendent Kristus som sålunda uppnåtts kan kallas flykten av den ensam till den ensam, en vanlig fras i katolska andliga traditioner, där andan åtnjuter inre transcendental stillhet och är självtillfredsställd. Kontemplativ kultur utan tvekan

leder till förstånd och frid. 



Kan den kontemplativa stillheten bli överdriven?


— Ja tystnaden i katolsk ensam kontemplation kan riskera att leda till en extrem tystnad och subjektivism. Så man måste vara försiktig. Den kontemplativa bör inte vara strandsatt i en stillhet utan gudsfruktans glöd och glädje. Hans andliga uppnående är glädje och frid i det tysta och eviga i Jesu medvetande. Det betyder gudomlig förening – vi är Guds söner och döttrar – och är vägens, sanningens och livets fullkomlighet. Vi är gjorda gudar, som Jesus undervisar om i Joh. 10. Det finns förstås olika åsikter bland de katolska filosoferna angående värdet och ödet för den

transcendentala kontemplationen. Där finns synen att detta Kristusmedvetande inte är på väg till frälsning utan är själva frälsningen i vilken den kontemplativa åtnjuter "friden som övergår förståndet". Det är också min uppfattning. Andra förespråkar ibland teorin att kontemplativ salighet är ett stadium på väg till perfektion och kommer först så småningom att nå Guds gudomliga rike. Men i vilket fall leder hängivenhetens väg till Gud och inte bort från honom. Det är det viktiga.



Så den verkliga friden finns endast i kontemplationen?


Den instinkt som den katolske kontemplative känner för Faderns oändliga kärlek, leder till den verkliga friden och gör sig snart gällande och uppmanar den troende att lämna sin distraktion inför världens syndighet som härrör från självtillfredsställelse och självintresse. Han är på rätt väg i den mån han har gjort skillnad på kött och ande. Den kontemplativa riktar sin uppmärksamhet mot Gud och endast Gud. Han eller hon förvandlas till troende som hungrar efter Kristi medvetande och uppnår salighet i odödlig gemenskap med Honom. Den kontemplativa katoliken återvänder inte mer till världen, för den har tappat sitt intresse, även om man till det yttre ännu lever vidare i den ett tag. Den här världens nöjen är helt enkelt borta. Världen är underbart tråkig. Den kontemplativa trons andemedvetenhet har sin frukt endast i gudomligt medvetande.



Så Gud är källan till allt då?


Gud är källan och centrum för alla levande varelser för den sanna katoliken. Kunskapen om det finita och falska jaget har sin religiösa uppfyllelse i den integrerade upplevelsen av det oändliga, föreningen med Kristus, som är dess grund och mål. Kontemplativ kärlek till Jesus förverkligas som det högsta tillståndet i religionsfilosofin. Denna tro domineras av det enda syftet att söka se Honom ansikte mot ansikte.



Men ni katoliker går ju väldigt ofta i mässan, varje dag väl?


Enkelt uttryckt: den perfekte katoliken springer och gömmer sig i Namnet så fort hon eller han kan. Alla ord som sägs i en mässa är ett enda Ord. Detta enda Ord är Jesus Kristus. Därför pågår för den sanna katoliken det enda Ordets mässa hela tiden, den upphör aldrig, den är den kontinuerliga bönen. Därför går jag i mässan både morgon och kväll om det finns någon kyrka nära till hands. Men Ordet pågår hela tiden i Hans Namn, i ditt hjärta.


söndag 12 februari 2017

Tolkning av Bibeln

För Origenes gällde en bred och mångsidig tolkning av de bibliska skrifterna. Han skiljer på bokstavlig, moralisk och mystisk tolkning -- eller kroppslig, själslig och andlig, om vi vill.

Den bokstavliga handlar om den faktiska historien, så långt vi kan finna den i texterna. Men också den fiktiva historien. Detta är mycket intressant. Origenes menar att Guds Ande faktiskt skapar en fiktiv historia för att få fram sanningar som annars inte kommer fram. Låt oss ta berättelsen om Noa. Om den inte kan visas vara faktisk, är den ändå möjlig att tolka bokstavligt som en fiktiv historia, vars syfte är att gestalta något sant. Och hur väl känner vi inte att den handlar om något annat än rent historiska fakta ! Denna odödliga berättelse förmedlar något sant.

Den moraliska tolkningen av bibliska texter handlar om vad som är gott och ont i vårt mänskliga beteende, både vad gäller tankar, ord, handlingar och underlåtelser. 

Den tolkning som ger oss mystiken i de bibliska texterna kan vara av flera slag: den kan vara allegorisk i den meningen att Kristus och Kristi kyrka skildras genom andra figurer och händelser. Men den kan också vara anagogisk i det att den visar himmelska sanningar som korresponerar med sanningar för oss i det mänskliga livet. Eller annorlunda uttryckt: hur det gudomliga kan upptäckas i våra egna liv som en bild av Gud. Vi är skapade till Guds avbilder i just denna anagogiska mening.