Ofta får man som katolik i Sverige frågor om tron och kyrkan. Här är en sammanställning av frågor jag fått senaste tiden, samt någorlunda ungefärliga svar jag gav.
Tar inte ni katoliker mer allvarligt på den kristna tron? Jag svarade:
— Jo på ett sätt är det en annan religion. Den tänker som så att din ande i dig vill väckas till det transcendenta medvetande i Jesus, vilket är ett annat medvetande är det typiskt jordiska. Katoliken vill inte liksom dra ner Jesus till jorden, så att säga, vilket är vanligt i evangelisk och protestantisk tradition. Jesus ska vara en av oss, en som är kamrat och som vill att vi ska följa hans bud här på jorden osv. Istället låter den troende katoliken Gud dra upp anden till Jesu medvetande, vilket är något annat än det jordiska. Då finner vi det infinita livet, det eviga livet. Det är det Jesus predikar om när han talar om Guds rike.
Och vad gör det för skillnad i livet?
— När tron låter vår ande dras upp till transcendent Jesus-medvetande, kan vi lugnt och stilla gå omkring i växlingarnas värld med alla trauman och häftiga omställningar, alla krig och allt hat som ständigt drabbar människor med jordiska sinnen. Vi berörs inte av dessa mörka och oroliga fenomen. Det är detta oberörbara lugn och fridfulla salighet som är frälsning. I protestantisk tradition är det ofta bara fråga om att försöka vara god och kärleksfull person som en jordisk Jesus. Man är god mot andra och går i kyrkan men låter sig inte tas upp till transcendent förening med Jesus. Man är orolig och upprörd och sorgsen om vartannat, precis som alla andra. Det är inte frälsning utan mer en sorts religiös imitation av Jesus på jorden. Katoliken låter sig tvärtom tas upp till Kristus och är i Hans medvetande, oberörd och fridfull mitt i all jordisk oro och ångest.
Jesus är för katoliken Frälsaren och Herren som man genom tron låter lyfta upp en till det transcendenta medvetandet, det andliga medvetandet. På så sätt är man frälst. Man är inte frälst om man fortsätter oroa sig för allt möjligt på jorden. Det kan hända att man måste leva om ett kroppsligt liv många gånger innan man kan frälsas. Kroppen kallas köttet i NT och det köttsliga står alltid i konflikt med det andliga. Det har många protestanter glömt. De tror att köttet och anden kan ingå någon sorts mysig gemenskap i församlingen och den kristna gemenskapen. Katoliken vet att det är två olika principer, det köttsliga och det andliga. Jesus säger själv att Han är ande, inte kött. Han hade temporärt en människas kropp för att göra det möjligt att dra oss upp till Hans andliga medvetande. Katoliken tror att meningen med att ha fått en köttslig existens är för anden att frälsas och ingå i Kristi medvetande istället. Då sker heller ingen omfödsel.
Det är en annan kunskap om Jesus än protestantiska tron?
— Jo så är det. Det handlar inte bara om att i blind tro falla ned för Jesus vår Frälsare utan fyllas av den transcendenta kunskapen Han predikar om i evangelierna. Vår ande vill veta, inte bara tro. Den vill ta emot gudomlig kunskap. Det är en rätt stor skillnad. Utan denna transcendenta kunskap blir troslivet ganska osäkert och famlande. Den tenderar då att förlita sig på församlingens gemenskap som en sorts tröst, vilket för katoliken är en idol och undvikande av Jesus.
Det verkar stadigare på något sätt med den katolska kunskapen om anden och Jesus Frälsaren.
— Ja när man är ombord på det transcendenta skeppet, får det storma hur mycket som helst på havet. Vår Herre lugnar stormen och vårt sinne blir alldeles stilla och fridfullt. Vi är i Hans medvetande, som förvisso är evigt och stadigt, fullt av ljus som lyser oberört av allt som händer på växlingarnas rastlösa jordiska hav.
Hur är det att ha en sådan tro?
— Det är som den lilla flickan på Titanic, som lekte stilla och rofyllt med sina dockor medan skeppet sjönk. Kaptenen såg henne och frågade om hon visste vad som hände. Jodå det visste flickan. Men var hon inte rädd? frågade kaptenen. Nej, sa flickan, för jag vet att mamma är ombord. På liknande sätt sjunker alltid det jordiska livet i oro och katastrofer av många slag, men i vår Frälsares medvetande är det perfekt stillhet och glädjefull frid. Det är den katolska tron. Vi har den perfekta skepparen på kunskapens farkost över existens oro och smärtor. Han för oss till Sitt medvetande, Guds rike.
— Det transcendenta kunskapens ljus som Jesus visade på berget och som är Hans natur, är också alltid närvarande i vårt hjärta och vår ande. Men om vi inte låter oss lyftas upp till Jesu medvetande kommer något jordiskt att distrahera oss så att vi inte tar del av ljuset. Därför måste vi ha den kontinuerliga bönen som väckare av oss, så att vi lever varje dag i bön och introspektiv kontemplation på Ljuset.
Men man har ju hört att katoliker har skuldkänslor mer än andra troende, kan det stämma?
— Jag är sanningen säger vår Herre och Frälsare. Det betyder att vi blir denna sanning när vi är i kontemplativ förening med Honom. Vi är fridfulla och lugna i denna vetskap. Där finns ingen som helst oro över synd. Det är mer innan man tar del av Frälsarens medvetande som synd och skuld dyker upp som hinder. Det är en jordisk affär, det där med att förlägga synd och skuld på olika sätt. Den gamla judiska lagen finns med i bakgrunden där. Många tror att Jesus fortsatte med någon form av lag. Men som katolik vet man att Hans medvetande är gudomligt, inte jordiskt, det är ande, inte kött. Förstås finns det katoliker som mer liknar protestanter här, alla når inte Kristi medvetande den här resan.
Finns det inte stor prästtro i katolska kyrkan? Att prästerna får för mycket makt?
— Jo det finns alltid en grupp klerikala och föga troende personer som är vigda till präster. Men mellan Jesus och alla levande varelser är redan en transcendental Enhet etablerad. När vi låter tron lyfta oss till Kristi medvetande, det som Jesus kallar Guds Rike, är denna Enhet fullständig. Då bryr man sig inte om en jordisk biskop eller präst. Vi är alla Guds barn och Guds egen Son har delgivit oss detta barnaskap i sin kärlek. Mer än så är det inte, egentligen. Detta kommer att bestå när den köttsliga kyrkan förlorat alla sina egendomar och vackra dräkter och tjusiga katedraler. Det kommer allt att förgå. Men Han som är vägen, sanningen och livet kommer att bestå. Han är den som är före Abraham var, Han är JAG ÄR som Johannes 8:59 säger.
Så det finns en katolsk kontemplativ form av den kristna tron?
— Jo. Den sanna katoliken är faktiskt en kontemplativ som ägnar sig åt transcendental introversion genom att dra tillbaka sitt sinne från jordiska och köttsliga saker såsom mänskliga angelägenheter eller skapad natur. Själen är till sin natur oföränderlig och vi är ande, precis som Gud är Ande. Denna himmelska självutstrålande identitet ska inte identifieras med det förkroppsligade jordiska jaget eller den förkroppsligade församlingen och dess religiösa verksamhet.
Är det så att jaget försvinner i tron?
— Det är målet för en sann kontemplativ katolik att inse verkligheten sin ande genom att överge den fallna och flyktiga idén om 'jag’, ‘mig’ och 'min', återfå sin väsentliga och eviga natur i Jesu medvetande, i förening med Fadern, och därmed uppnå frihet från födelse och död och ohälsa alla skapade livsformer.
Tillståndet av transcendent Kristus som sålunda uppnåtts kan kallas flykten av den ensam till den ensam, en vanlig fras i katolska andliga traditioner, där andan åtnjuter inre transcendental stillhet och är självtillfredsställd. Kontemplativ kultur utan tvekan
leder till förstånd och frid.
Kan den kontemplativa stillheten bli överdriven?
— Ja tystnaden i katolsk ensam kontemplation kan riskera att leda till en extrem tystnad och subjektivism. Så man måste vara försiktig. Den kontemplativa bör inte vara strandsatt i en stillhet utan gudsfruktans glöd och glädje. Hans andliga uppnående är glädje och frid i det tysta och eviga i Jesu medvetande. Det betyder gudomlig förening – vi är Guds söner och döttrar – och är vägens, sanningens och livets fullkomlighet. Vi är gjorda gudar, som Jesus undervisar om i Joh. 10. Det finns förstås olika åsikter bland de katolska filosoferna angående värdet och ödet för den
transcendentala kontemplationen. Där finns synen att detta Kristusmedvetande inte är på väg till frälsning utan är själva frälsningen i vilken den kontemplativa åtnjuter "friden som övergår förståndet". Det är också min uppfattning. Andra förespråkar ibland teorin att kontemplativ salighet är ett stadium på väg till perfektion och kommer först så småningom att nå Guds gudomliga rike. Men i vilket fall leder hängivenhetens väg till Gud och inte bort från honom. Det är det viktiga.
Så den verkliga friden finns endast i kontemplationen?
Den instinkt som den katolske kontemplative känner för Faderns oändliga kärlek, leder till den verkliga friden och gör sig snart gällande och uppmanar den troende att lämna sin distraktion inför världens syndighet som härrör från självtillfredsställelse och självintresse. Han är på rätt väg i den mån han har gjort skillnad på kött och ande. Den kontemplativa riktar sin uppmärksamhet mot Gud och endast Gud. Han eller hon förvandlas till troende som hungrar efter Kristi medvetande och uppnår salighet i odödlig gemenskap med Honom. Den kontemplativa katoliken återvänder inte mer till världen, för den har tappat sitt intresse, även om man till det yttre ännu lever vidare i den ett tag. Den här världens nöjen är helt enkelt borta. Världen är underbart tråkig. Den kontemplativa trons andemedvetenhet har sin frukt endast i gudomligt medvetande.
Så Gud är källan till allt då?
Gud är källan och centrum för alla levande varelser för den sanna katoliken. Kunskapen om det finita och falska jaget har sin religiösa uppfyllelse i den integrerade upplevelsen av det oändliga, föreningen med Kristus, som är dess grund och mål. Kontemplativ kärlek till Jesus förverkligas som det högsta tillståndet i religionsfilosofin. Denna tro domineras av det enda syftet att söka se Honom ansikte mot ansikte.
Men ni katoliker går ju väldigt ofta i mässan, varje dag väl?
Enkelt uttryckt: den perfekte katoliken springer och gömmer sig i Namnet så fort hon eller han kan. Alla ord som sägs i en mässa är ett enda Ord. Detta enda Ord är Jesus Kristus. Därför pågår för den sanna katoliken det enda Ordets mässa hela tiden, den upphör aldrig, den är den kontinuerliga bönen. Därför går jag i mässan både morgon och kväll om det finns någon kyrka nära till hands. Men Ordet pågår hela tiden i Hans Namn, i ditt hjärta.
